hhmm.. Jag skaffade denna blogg för att faktiskt skriva av mig en del men fan så dålig jag är på att upptadera.

inte bra alls.. Men samtidigt så har det hänt en del som jag måste ta tag i mer än att skriva här.

Min dotter börjar tära på mig rätt så duktigt. Hon är 8 år men lika uppkäftig om inte värre som jag var i 15 års ålder. Hon säger nej till allt, hon ska inte städa, göra läxan, inte vara snäll osv osv osv osv.. Hon bryr sig absolut ingenting om vad jag säger åt henne. Visst det tillhör absolut och spec när hon nästan bara bott med mig i nästan hela sitt liv så. Men det är så jävla frustrerande att jag ska behöva bli förbannad för att få en reaktion eller "hota" med att kasta något som hon tycker om. Och hota är inget jag gör ofta ska jag nog skriva oxå innan någon kommer o klagar.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, jag har slut på idéer. Varken jag eller sambon kommer på vad vi ska göra.

I skolan gör hon inte heller det hon ska utan skiter i det där oxå i många fall. Varken dom eller jag vet vad som är bäst och vad man ska göra. som det ser ut just nu så kommer hon inte klara 3:an. och ändå är hon så jävla duktig. hon vet precis hur man räknar, minus är lite jobbigt men resten går som på is. hon kan läsa, hon kan skriva och det är aldrig några problem när hon väl kommer igång men det ska ju vara massa jävla bråk först. Det är såååå jobbigt :(

Det tar ju energi och det tar bort det glada humöret. Det är inge skoj alls.

Här har jag inte skrivit på ett tag. Har väl egentligen ingen anledning men de har bara inte blivit så.
Så, vad har hänt sen dess? Inte mkt, har pluggat, bråkat med barn, och gjort annat en "hemmafru" gör.
Skönt att bli av med tvätten trots att tvättkorgen blir full på någon dag.
Det har inte hänt så mkt och absolut inget att skriva om egentligen. Dock så har jag fått några skit skumma utslag som kliar massor.
Hoppas att dom försvinner snart annars är de bara att ringa vårdcentralen.. Mindre skoj

Ja idag var det min tur att gå upp med M. Men fin jag har så ont i mina ben så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag testade på att träna i förrgår och de gick bra med smärtan som är nu och igår känns inte längre som någon tränings värk. Jag kan knappt gå utan att börja grina.
Trapporna upp till M's skola var hemska idag, visste inte riktigt vad jag skulle göra. Upp går sådär men ner... De är helt sjukt och de är inte första gången jag har haft träningsvärk.
Men det gick sådär att lämna dottern. Upp var inga problem med att hon skulle skynda på o äta frukost och klä på sig gick sämre. Så hon blev sen till skolan. Men hon var glad för idag skulle dom åka skridskor och hon fick med sig varm choklad och frukt.

Nej nu ska jag kolla tv o vila mina ben.

Min älskade dotter fick jag som sagt väldigt tidigt och visst jag var rätt vuxen för mina 18 år. Jag har aldrig varit en tjej som festar mycket jag hade aldrig gått ut på krogen. Men att bli gravid var en chock. Visst jag visste inte hur de egentligen är så jag vet inte ens vad jag förväntade mig. Men jag visste ingenting om hur man var mamma eller vad man skulle göra o hur man skulle göra. Men jag löste det och jag älskade att mysa med henne, ge henne mat. Hon var min dotter, min älskade dotter. Eller var o var, hon är. Men tyvärr så var inte hon ett barn som sov så mycket och jag fick inte direkt någon hjälp. 

Hade jag varit helt ensamstående så hade jag nog kunnat ta det på ett helt annat sätt men nu var jag inte det och jag tror att det tog hårdare på mig eftersom jag hela tiden hade hoppet uppe om att få hjälp. Men för hennes pappa så var det bara kompisar som gällde. Trots att han hade blivit bättre mot mig så var han ändå inte snäll. Han brydde sig inte om sin dotter som han så gärna ville ha utan det var kompisar som var det viktiga. Sen skulle det inte förvåna mig om han var otrogen heller.  Men men..  Men i resultatet att jag aldrig fick sova så åt jag aldrig nåt förutom kanske en godisbit eller nåt för att hålla en del av energin uppe men sömnbristen sätter ju sina spår så jag gjorde något jag alltid varit rädd för och som hängt med ända sen dess och det var en engångs grej, med andra ord jag har gjort det en gång och aldrig mer sen dess. 

Jag slog min försvarslösa 8 månaders gamla dotter. Jag gav henne en örfil efter att hon hade fått ett raseriutbrott och skallat mig rätt över näsbenet. Men att jag gav henne en örfil är något jag ångrar så mycket och hon minns det troligen inte. Hon var 8 månader och idag är hon 8 år. Men hemskt är det, jag trodde aldrig att jag skulle göra nåt sånt. Och jag skulle aldrig kunna göra det igen,  hur arg jag än har varit så har jag aldrig lagt en hand på henne. 

Hon är en glad tjej men har mycket i huvudet just nu. Saknaden efter hennes pappa är något som ofta kommer upp. Och för hennes skull är det något jag försöker fixa. Att hon ska få träffa sin far mer. Men det är han som hindrar med dom mest idiotiska bortförklaringar. Det är jobbigt att se sin dotter lida för något hon inte kan göra nåt åt. Och som inte ens jag kan göra nåt åt. Men jag hoppas att det löser sig för hennes skull. 

Ja i morse fick jag ligga kvar i sängen medan F lämnade M på skolan. C är ju hos sin far. Det var rätt skönt att ligga kvar även om jag inte kunde sova, känns inge bra att vara på väg till min sömnlöshet igen men det är som det är. Men jag har ju hjälp om det skulle behövas.
Annars har jag o sambon inte gjort så mycket. Vi åkte och kollade på en LG mobil som sambon är så nyfiken på. Men han vet inte om han ska lämna Apple. Jag lämnade Apple för ett tag sen och jag är så grymt nöjd. Nu kör jag med Samsung.
Jag borde egentligen plugga just nu för jag har uppgifter att göra men jag har en sån jävla envis migrän så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Sambons polare kom hit precis så nu sitter dom säkert med en varsin Ipad. Som vanligt.
Jag sitter i sovrummet med taben men måste lägga ner de då de börjar bli värre med huvudet.
Kanske kommer in senare och skriver :)

Jag hade tänkt att jag skulle berätta lite om mig och denna blogg. 

Jag är född 87 och jag blev gravid med M efter att jag fyllt 18 år. Jag trodde att jag hade träffat en bra och vettig kille. Men att jag skulle bli gravid var inget jag ville från början. Men jag blev gravid och hennes pappa visade mig vad han verkligen va. Han ville verkligen ha barn, men det visade sig att han blev dum i huvudet. Han var inte den snällaste under min graviditet och spelade ofta den perfekta killen framför andra men bakom stängda dörrar var det en helt annan sak. Han visste hur han skulle göra för att få mig att vara tyst. Att inte avslöja vad som verkligen hände. 

Jag fann i alla fall mod till mig och lämnade honom när M var ca 6-8 månader. M's pappa träffar henne varannan helg efter att han gått på terapi osv. (jag har sett papper) Men jag är ändå rätt säker på att han inte skulle röra henne. Man kan aldrig vara 100 men lite säker man man ändå vara. 

Men i alla fall så träffade jag sedan min sons pappa och likadant där så var inte C planerad. Hans pappa lämnade jag efter 2 år. Pga olika anledningar, de kanske kommer upp sen. 

Innan jag fick mina barn och flyttade hemifrån så bodde jag med mina föräldrar och 2 syskon. 

Redan från att jag var 8 år blev jag mer eller mindre lärd att vara tyst och inte prata om vissa saker utanför familjen om ens alls. I alla år har jag stängt in mig massor o sällan pratar om jobbiga saker. Men jag vet att de inte funkar i längden så därför har jag skaffat denna blogg, för jag som vanligt är bättre på att skriva än att prata då jag alltid fört dagbok eftersom vi inte fick prata. Men efter att jag träffade min nuvarande så har jag funnit mig själv och jag känner mig någorlunda trygg att börja öppna mig lite. 

Men, det kommer också vara en del "tråkiga" inlägg. Möjligen om mina studier som är barn och fritid. 

Nej, de får vara allt för nu. 

Ha de ;)